Igår blev man ett år äldre.
Men jag undrar om de är någon jävla tävling om vem som skriver finast och djupast på den dagen?!
För i slutet av dagen är de aldrig någon som bryr sig om hur ens dag har varit eller vad man gjort/fått.
Så varför spendera så mycket tid över att skriva något som man kanske egentligen inte menar utan man vill framstå som en bra, nära vän.

De finns inte en enda människa på jorden som jag vet vart jag har mer än min mamma & hund. Resterande är ute och vimsar åt alla håll så man vet knappt vad de tänker, vill eller står.

Detta är till hela äckliga Vaggeryd som kan ta och äta bajs.
Alla är dem likadana, ni alla säger hur mycket ni hatar skitsnack, hur falska människor är och hur ni blivit svikna, men har ni tänkt på att ni GÖR EXAKT LIKADANT EMOT ANDRA MÄNNISKOR?!
Jag är så trött på att få höra skit om ni sagt och spridit, sen kommer ni till mig, är puttinuttiga och säger/skriver "du har alltid funnits för mig, jag kommer alltid att finnas för dig osv osv"
Men för i helvete är de inte jobbigt att ljuga hela jäkla tiden?
Har ni problem med mig säg det, mitt förhållande med bubba säg det, att han numera inte bor i Vaggeryd för i helvete säg det!
Vad är de ni inte förstår med att jag säger att han har ett fritt jävla val, inte så att jag hotar att mörda honom om han är med sina kompisar.
Jag försöker som fan att tvinga honom men han vill inte, vad fan ska jag göra slänga ut honom och slå honom tills han väljer att åka ut själv? Det är inte så jäkla lätt. Ta reda på fakta istället för att snacka massa bull.
Det är inte Bubba som förändrats det är ni, för ni är inte dem som jag en gång såg/kände osv, nu är annorlunda, förändrade och falska.
Vet ni en sak? Ni alla snackar skit om varann , det går runt och runt och runt era falska jävlar.

Jag är inte falsk för gillar jag inte något så låtsas jag då fan inte som jag gör de, jag snackar skit, det gör jag och de gör vi alla.
Jag är som er men skillnaden är att jag inte är falsk och säger exakt vad jag tycker och tänker.

/ Ni kommer aldrig nå toppen så ni kan ligga där nere och slicka min tår och äta min skit era jävlar.

Jag har nog egentligen ingen att prata med därför har jag väl börjat skriva igen..

Jag vet inte vad det är men jag känner ett stort hat och irritation över det mesta egentligen.. Jag har slutat publicera via FB för jag känner att jg nog bara vill skiva än att ha någon som bryr sig.
Ångesten över skolan gör inget lättare. Ibland undrar jag om någon vänskap varar föralltid? Man blir tighta planera saker och sen så känns de inte som innan.

Jag är trött från att va Centrum och få uppmärksamhet till att stå i ett hörn som ett mögel. Yepo eller så är hela jävla denna hålan som de är fel på. Jag vill bara åka några mil, bara se vägar och skog, sova och bara komma ifrån. Jag är trött på att folk ta äran ur mina händer tar livet ifrån mig. Jag har mig själv att skylla på det är jag som valt detta gett mig in i skiten.

När ett par ögon, en mun och två öron eller ens förståelsen, eller uppmuntran, inte finns så finns bloggen.
Ni som letar efter underhållande bloggar kan ju klicka er ut nu. NU.

Varför pratar man skit om en person när man vänder kappan efter vinden när man är i närheten av personen eller pratar med personen.

Jag är så trött på att aldrig få någon respons på mina ord och då när jag väl får de då är de löjliga Facebook bråk som folk skapar. Suck.

Uppmuntran, gladhet de försvann nog med snön. Vilket jävla liv man lever, värld man lever i, folk man har runt om.

Pga lite kommentarer jag fått så kan jag väl försöka blogg lite oftare då, men damn vad svårt det är.. Det hade jag inte räknat med direkt.

Har ni kommit till den delen av ert liv så ni har allt, en underbar familj, en fantastisk pojkvän och bra men få vänner?
Och egentligen behöver du inget mer inte ens en liten pryl till för att vara lycklig?
MEN.. Men ändå fattas det någon, något, en gammal vänskap eller syssla?
Det var grymt bra förr, med vänner som jag kunde kalla min egna och uppmärksamheten från modellfotograferingar.
Jag har nekat otroligt mycket till fotograferingar, castings och stora träffar. Jag har offrat mer än jag fått och kunnat ge.
Jag är en person som låter de i min närhet få de bekvämt före mig, sen i slut ändan är de jag som drabbas för vem fan bryr sig om jag har offrat massa.
Särbehandling för att de närmsta ska få det bäst, sänker pris mer än jag egentligen fick och skulle. ALLT för att se människor nöjda, i slutet av dagen är det jag om bär på ångesten.
Det jobbiga är att jag aldrig (nästan) ber om stora saker, ibland ett stöd, sällskap, att få prata och fucking förståelse. Men inte ens det kan jag få.
Jag önskar först att jag inte lovat bort liv, jag önskar sen att jag gav liven ett större värde och sen önskar jag att jag fucking inte behandlar folk bättre än vad jag blir behandlad av dem.

Jag saknar modellandet för är kunde jag vara vem jag ville, inga blickar kunde döda och det var som att flyga fritt.

Jag kan le, jag kan skratta men innerst inne kanske jag dör.

Liten rensa tankar inlägg!
Blir sjukt irriterad på mänskligheten, omgivning osv.

Hade jag fått bestämma så skulle jag aldrig ha gjort en sån bra deal. Hade jag fått bestämma så hade jag aldrig slutfört dealen.
För hur ska man ta hand om någon annan när man bara tänker på sig själv. Hur ska man klara de när man inte tar hand om allt gammalt man har och haft?

Vänskap? Jag är ingens vän, jag har ingen riktig vän. För människor bara lämnar och alla bara går, tillslut är det bara jag som återstår.
Jag kan lyssna, finnas och vara där för dig. Men sen kommer det alltid att finnas någon bättre än mig. Därav är jag ingens vän utan bara någon som är alla tillags.

Jag är trött på att ingen lyssnar på mig, trött på att bli lämnad.
Jag önskar att jag kunde ta tillbaka mycket och kanske räddat ett, två liv.

Peoples always leave.

I Forget Sometimes How Really Wonderful Life Can Be, I?m Trying Not To Do That Anymore..

När är tillräckligt, när ska man säga stopp? När ska man gå?
Det är rena jävla film dramat i mitt liv och helvete vad jag ångrar attjag önskat mitt liv som en film för det är en en riktig skräck, b-film och alldeles för mycket drama!
När veta att man tröttnat och borde dra sin väg, när vet man att man ska dra innan man blir stucken?
Jag visste allt detta innan, nu står jag stilla i en mörk värld i min bubbla..

Jag ska dö några gånger nu innan jag fattar mitt beslut om ikväll... Hej, vi hörs om jag lever.